Masterutstillingen 2013-2014, Kunstakademiet i Tromsø

KUNSTKRITIKK
MASTER CLASS

Samtidigt som Konstakademiet i Tromsø flyttade in i nya fräscha och specialbyggda lokaler, tog den första kullen av masterstudenter vid skolan examen. For oss som kan jämföra med de tidigare faciliteterna kan det tyckas lite orättvist att Tanya Busse, Emilija Skarnulyte, Liv Bangsund og Georg W. Rohlfing missar chansen att få ta del av de nya imponerande lokalerna, med alla de möjligheter som välutrustade verkstäder och rymliga ateljéer erbjuder.

Samtidigt kan man nog slå fast att de senaste årens lite bohemiska tillvaro satt sina spår på kunstakademiet och att tendensen bland studenternas arbeten har varit mer processorienterad än objektsrelaterad. Jag har under åren också tänkt att Kunstakademiet i Tromsø varit ovanligt starkt påverkat av den relationella estetikens sociala ambitioner, på trots av en bredare tendens för samtidskonsten att bli allt mer inbunden och självreflekterande.

På kunstakademiets första Masterutställning kunde man ytligt sett tro att den sociala andan på skolan mattats något, eftersom varje examensprojekt var tydligt individuellt till både ämne och visuellt uttryck. Men ser man lite noggrannare på denna årskull blir det tydligt att det inte är fallet. Till exempel har Tanya Busse och Emilija Skarnulytes samarbetat i flera projekt, däribland filmen Hollow Earth (2013) som visades på Verdensteatret i samband med examensutställningarna. Det är en meditativ och poetisk film som ordlöst skildrar aspekter av gruvindustrin på Svalbard, till tonerna av ett suggestivt ljudspår komponerat av medstudenten Simon Tegnander.

Arkitektoniska upplevelser
Något av det abstrakta filmspråket följer med i Emilija Skarnulytes ambitiösa installation, som de fina nya lokalerna till trots stod att se i ett stort rustikt garage i anslutning till akademiets gamla lokaler. Titeln The Geology of Morals anspelar på Nietzsches moralfilosofiska stridsskrift Zur Geneaologie der Moral (1887) och jag får intrycket att Skarnulyte i likhet med Nietzsche försöker få oss att se på världen och vår plats i den med en annorlunda blick än vi är vana vid. Skaka om oss så att säga.

I det mörka garaget projiceras ett närmast psykedeliskt filmcollage över alla väggar och musiken pendlar mellan det lite akustiskt melodiska och mer technoinspirerade takter. Starka färger, kalejdoskopiska brytningar, skarpa mönster, och glittrande pärlor bryts av med filmklipp från vad man förmodar är konstnärens miljö och umgängeskrets: jag noterar bland annat en professor från konstakademiet.

Skarnulyte har en säregen förmåga att arbeta med arkitekturen när hon ställer ut. Hon undviker den vita kuben och tycks föredra väldiga industriella miljöer som hon framgångsrikt tar i bruk och inlemmar i sina installationer. Hennes masterutställning är ett lyckat exempel på hur man med små medel (i detta fall ljud och bild) kan helt förändra den arkitektoniska upplevelsen av en plats utan att egentligen göra någon direkt förändring.

Arktiskt friluftsmåleri
En annan konstnär som valde att iscensätta sin utställning som en upplevelse var Liv Bangsund. Hon till skillnad från de övriga masterstudenterna en lokal bakgrund och har dessutom hunnit med en tidigare karriär inom biomedicin. I sin examenstext beskriver hon hur hon efter 25 års arbete i ett laboratorium för provrörsbefruktning började ifrågasätta fosterdiagnostik och de etiska dilemman som kommer av möjligheterna att abortera foster som inte passar våra förväntningar. Detta kunde vara ett mycket intressant tema för en examensutställning, men av någon anledning tycks Bangsund ha övergett det spåret och istället visade hon ett par skulpturinstallationer som tycktes anspela på natur och elektromagnetism, för övrigt teman som också dominerar i examenstexten.

Den del som gjorde störst intryck på mig var ett slags halvorganiskt ”träd”, gjort av trädgrenar och plaststrips, som hängde från taket. En intensiv gul spotlight belyste verket på ett sätt som gjorde varje støvkorn i luften synligt; det virvlade som ett mystiskt snöfall och jag tänkte på det radioaktiva nedfall som bildas efter en kärnvapenexplosion och som föll över såväl Tjernobyl som Nagasaki. Vackert och domedagsaktigt på samma gång.

I en film gick däremot Liv Bangsund in i ännu ett spår, nämligen konstens relation till landskapet och naturen. Här iscensätter konstnären sig själv som en plein air-målare i den nordnorska naturen. Det blåser ganska friskt och man får intrycket av att Nord-Norge kanske är lite väl barskt för den slags aktivitet. Det kan dock vara värt att påminna sig om att Tromsøs första professionella konstnär var just friluftsmålare. Efter att ha studerat med kretsen kring Fritz Thaulows ”friluftsakademi” på Modum återvände Lorenz Norberg (1855-1895) till Tromsø, där han avbildade landskapet a prima vista, som man sa på den tiden. Bangsunds video kunde ha varit en hommage till denne lokala konstnär som dog allt för ung.

Nomadiska konstnärer
Tanya Busse har under sin korta tid i Tromsø redan gjort sig bemärkt som konstnär och filmskapare. Hennes examensutställning kan sägas vara filmbaserad även om flera av de utställda verken var orörliga projektioner. De tre installationerna var så konstruerade att man inte från någon plats i rummet hade full översikt. Betraktaren tvingas röra sig runt och ge varje bild sin fulla uppmärksamhet. Titeln The Observers Meridian syftar på den imaginära cirkeln som passerar både nord- och sydpolen i rät vinkel genom ekvatorn och Busse reflekterar i sin examensutställning över konstnärens nomadiska tillvaro i världen. Busse identifierar ett närmast självutplånande drag i den samtida konstnärens rotlösa tillvaro: ”The more we give in to the logic of nomadism, one could say, the the more we are made to feel wanted, needed, validated, relevant.”

Rotlöshetens pris är inte bara konstnärens förlust av sammanhang och mentala utmattning, men också att olika geografiska platserna och landskapen löses upp i linjer, färg och form. För Tanya Busse är vägen ur denna förvirring att fokusera på de geopolitiska sambanden. Vad är det för ekonomiska och politiska intressen som gör varje plats utbytbar mot en annan?

Levande historia
På Nordnorsk kunstmuseum ställde masterstudenten Georg W. Rohlfing ut sin examensutställning. Som tysk bosatt i konstmetropolen Berlin, kan han sägas ha gjort en oväntad resa. Vanligen är det norska konstnärer som flyttar till Berlin. Hans examensprojekt fick den något torra titeln The Relationship of Art, Landscape and Power, men var desto mer fascinerande som utställning. Rohlfing har undvikit den typiska fallgropen att förfalla i exotism över arktisk kultur och miljö. Istället har han utforskat sin egen kollektiva historia – som tysk – i den nya omgivningen.

Genom fotografier, akvareller och funna objekt följer han spåren efter den tyska invasionen av Nordnorge under andra världskriget. Det blir till en resa som tar oss från Tyskland till Finnmark, genom dåtid och nutid.  Vraket av krigsskeppet Tirpitz som ligger inte långt från Tromsø ligger fortfarande där i sjöbottnen som ett rostigt spöke från det förflutna, medan E6 som byggdes av ockupationsmakten fortfarande är i bruk som Europas längsta motorväg. En del halsbrytande paralleller dras mellan exempelvis nazistarkitekten Albert Speers Reichsbahnbunker, som idag är ett privat samtidskonstmuseum, och den brutalistiska Tromstun skole i Tromsø, byggt på en plats som under kriget tjänade som tyskt fångläger. Rohlfings projekt är i grunden historiografiskt och förmår ställa intressanta frågor om hur vi kan förstå historien utifrån vår omgivning. Historien är aldrig ett avslutat kapitel, den omger oss ständigt, vi lever i den och vi skapar den kontinuerligt.

Det är uppenbart att de första masterstudenterna att utexamineras från kunstakadmiet i Tromsø kommer att göra mycket för att sprida institutionens namn och rykte långt utanför landsdelen som goda ambassadörer. Men bäst av allt är att nu är ribban högt lagd för kommande generationer.